Är reklamen ivägen? Logga in eller registrera dig så försvinner den!
Annons
nej nej men DÅ BLEV JAG GLAD jag känner inte personen jag ger bara tips mr mogen men förlåt för att jag har egna tankar srry
Jag förstod inte fastläst många gånger?
Kan man bli fri från pillrena sen eller?
tack på förhand^^
Kan man bli fri från pillrena sen eller?
tack på förhand^^
Shit vad allt kommer med timing.. En av mina närmaste försökte i går kväll ta sitt liv :/
Hon har mått dåligt ända sen jag lärde känna henne (aug 2007) och jag har gjort det jag kunnat, genom att visa att jag finns där och muntra upp henne, visa att det finns saker att leva för.
I september försökte en kompis till oss båda ta livet av sig, och den dagen i den ovissheten var så hemsk. Jag och den första kompisen (som mår dåligt nu) stod och grät i varandras armar och sa om och om igen "Självmord löser ingenting!" mellan hulkarna. Idag när jag fick reda på hennes äventyr som hände igår försökte jag påminna henne om det men fick svaret "Självmord löser inget, men det gör inte fortsätta leva heller" ...
Hon lever enbart för skolan, det vet jag. Vår skola är underbar, och nu när det är sommarlov är jag så rädd att hon ska lyckas med sina försök :(
Vi bor så pass långt bort från varandra att det blir svårt att träffas också, men jag försöker sätta upp saker, planera saker som hon ska se fram emot, men jag verkar inte lyckas..
*skriva av mig, läs om ni vill /orkar*
Hon har mått dåligt ända sen jag lärde känna henne (aug 2007) och jag har gjort det jag kunnat, genom att visa att jag finns där och muntra upp henne, visa att det finns saker att leva för.
I september försökte en kompis till oss båda ta livet av sig, och den dagen i den ovissheten var så hemsk. Jag och den första kompisen (som mår dåligt nu) stod och grät i varandras armar och sa om och om igen "Självmord löser ingenting!" mellan hulkarna. Idag när jag fick reda på hennes äventyr som hände igår försökte jag påminna henne om det men fick svaret "Självmord löser inget, men det gör inte fortsätta leva heller" ...
Hon lever enbart för skolan, det vet jag. Vår skola är underbar, och nu när det är sommarlov är jag så rädd att hon ska lyckas med sina försök :(
Vi bor så pass långt bort från varandra att det blir svårt att träffas också, men jag försöker sätta upp saker, planera saker som hon ska se fram emot, men jag verkar inte lyckas..
*skriva av mig, läs om ni vill /orkar*
Svar till Woozy [Gå till post]:
Jag var jävligt deppig i början på 9;an ett tag, aldrig så att det gick så långt att jag ens funderade på att ta livet av mig. Men hela mitt liv kändes bara så jävla meningslöst i några veckor, jag var övertygad om att jag var helt meningslös också, mina betyg sänktes rätt rejält den hösten och jag mådde bara skitdåligt och var på dåligt humör. Jag tyckte verkligen det var riktigt jobbigt, men nu när man läser om dina problem så känner jag mig bara dum.
Något som var 100 gånger jobbigare dock, var när en ganska nyfunnen kompis - ett par år äldre - till mig berättade för mig om hans depression, som hållit på till och från i 2 år. Att han hade så jävla mycket skit, att han levde sitt liv så, börjar nästan gråta bara jag tänker på det nu. I alla fall - han blev "kär" i mig och när han berättade om depressionen så var han dessutom ganska full och det hela blev ganska överdrivet, han sa rakt ut att det enda han hade kvar att leva för var mig, och en hel del annat. Och jag fick panik. Jag var tvungen att åka hem (var i ängelholm), det ösregnade, det var sent, min mamma ringde mig hela tiden och visste inte var jag var - jag lät bli att svara, och där stod han och sa att han skulle ta livet av sig om jag inte blev hans tjej, att jag var den enda som brydde sig men att jag bevisade motsatsen om jag inte blev tillsammans med honom - ungefär.
Så var det ju inte ifs, dagen efter - när jag hade nyktrat till och gråtit ut en del hos en kompis och hos min syster, så fick jag reda på att han gjorde något liknande med sitt ex, och med någon ny tjej varje månad ungefär. Jag insåg det när jag tänkte tillbaka på det hur han stirrat ut i luften för att tvinga fram en tår, hur jag tydligen hade varit ännu en tjej som han "älskade ju".
Nu hatar jag nästan honom för att han gjorde så mot mig, att han la det på mig, att han inte kunde acceptera att vi bara var vänner. Jag låg vaken hela den natten och hade typ panik, övertygad att han faktiskt skulle ta livet av sig utan mig. Innan jag snackade med min syster så var jag nästan beredd att bli tsm med honom bara för att "rädda" honom, jag tänkte väl inte helt klart.
Nu var det riktigt längesen jag pratade med honom dessutom, vi har förlorat kontakten helt. Jag insåg att jag inte kunde hjälpa honom, vad skulle jag göra? Det han krävde av mig kändes inte rätt, och ändå var jag beredd att göra det bara för att han la alla sina problem på mig.
FAST, jag är fortfarande inte säker?! Gjorde han verkligen fel? Jag hade bara känt honom ett kort tag och träffat honom kanske 5-6 ggr, annars hade jag ju gjort annorlunda. Borde jag har hjälpt honom? Har fortfarande riktigt mkt skuldkänslor för att jag faktiskt bevisade motsatsen - att jag inte brydde mig om honom - i alla fall måste det ha verkat så. Fan jag vet inte, hjälp mig!
Jag var jävligt deppig i början på 9;an ett tag, aldrig så att det gick så långt att jag ens funderade på att ta livet av mig. Men hela mitt liv kändes bara så jävla meningslöst i några veckor, jag var övertygad om att jag var helt meningslös också, mina betyg sänktes rätt rejält den hösten och jag mådde bara skitdåligt och var på dåligt humör. Jag tyckte verkligen det var riktigt jobbigt, men nu när man läser om dina problem så känner jag mig bara dum.
Något som var 100 gånger jobbigare dock, var när en ganska nyfunnen kompis - ett par år äldre - till mig berättade för mig om hans depression, som hållit på till och från i 2 år. Att han hade så jävla mycket skit, att han levde sitt liv så, börjar nästan gråta bara jag tänker på det nu. I alla fall - han blev "kär" i mig och när han berättade om depressionen så var han dessutom ganska full och det hela blev ganska överdrivet, han sa rakt ut att det enda han hade kvar att leva för var mig, och en hel del annat. Och jag fick panik. Jag var tvungen att åka hem (var i ängelholm), det ösregnade, det var sent, min mamma ringde mig hela tiden och visste inte var jag var - jag lät bli att svara, och där stod han och sa att han skulle ta livet av sig om jag inte blev hans tjej, att jag var den enda som brydde sig men att jag bevisade motsatsen om jag inte blev tillsammans med honom - ungefär.
Så var det ju inte ifs, dagen efter - när jag hade nyktrat till och gråtit ut en del hos en kompis och hos min syster, så fick jag reda på att han gjorde något liknande med sitt ex, och med någon ny tjej varje månad ungefär. Jag insåg det när jag tänkte tillbaka på det hur han stirrat ut i luften för att tvinga fram en tår, hur jag tydligen hade varit ännu en tjej som han "älskade ju".
Nu hatar jag nästan honom för att han gjorde så mot mig, att han la det på mig, att han inte kunde acceptera att vi bara var vänner. Jag låg vaken hela den natten och hade typ panik, övertygad att han faktiskt skulle ta livet av sig utan mig. Innan jag snackade med min syster så var jag nästan beredd att bli tsm med honom bara för att "rädda" honom, jag tänkte väl inte helt klart.
Nu var det riktigt längesen jag pratade med honom dessutom, vi har förlorat kontakten helt. Jag insåg att jag inte kunde hjälpa honom, vad skulle jag göra? Det han krävde av mig kändes inte rätt, och ändå var jag beredd att göra det bara för att han la alla sina problem på mig.
FAST, jag är fortfarande inte säker?! Gjorde han verkligen fel? Jag hade bara känt honom ett kort tag och träffat honom kanske 5-6 ggr, annars hade jag ju gjort annorlunda. Borde jag har hjälpt honom? Har fortfarande riktigt mkt skuldkänslor för att jag faktiskt bevisade motsatsen - att jag inte brydde mig om honom - i alla fall måste det ha verkat så. Fan jag vet inte, hjälp mig!
Svar till crossfire [Gå till post]:
Alla genomgår vi ett personligt världskrig någon gång, och det kan ha varit förbannat jobbigt för dig det som skedde, men du ska inte tänka att du är dum för att du anser att jag haft det värre, alla mår vi dåligt någon gång, och alla mår vi dåligt över olika saker, man ska aldrig jämföra sig med någon, det blir bara sämre då...
Gällande din killkompis (om jag kan säga så?) så var han förbannat jävla dum i huvudet.. ursäkta för ordvalet, men sådär gör man inte! Aldrig någonsin! Att lasta någon så mkt är det värsta man kan göra.. Att han sa att om inte ni blev tillsammans skulle han ta självmord är förbannat lågt, du gjorde helt rätt när du sa upp kontakten med han, och du ska inte ha skuldkänslor, han är inte värd det...
Det du skrivit om hur han betett sig tyder bara på att han är en riktigt korkad person, okej om han mått dåligt men om han tror det blir bättre av att lasta någon på det viset bör han ju ha något allvarligt fel...
Vill du snacka mer är det bara skriva privat GB, jag orkar inte svara på mina trådar längre.. Får se om jag orkar i framtiden, så mkt skitsnack som börjar snurra när man försöker hjälpa till..
Och än en gng, jag ber om ursäkt för mitt ordval och för vad jag kallade killen, men det var riktigt riktigt dumt gjort av han.
Alla genomgår vi ett personligt världskrig någon gång, och det kan ha varit förbannat jobbigt för dig det som skedde, men du ska inte tänka att du är dum för att du anser att jag haft det värre, alla mår vi dåligt någon gång, och alla mår vi dåligt över olika saker, man ska aldrig jämföra sig med någon, det blir bara sämre då...
Gällande din killkompis (om jag kan säga så?) så var han förbannat jävla dum i huvudet.. ursäkta för ordvalet, men sådär gör man inte! Aldrig någonsin! Att lasta någon så mkt är det värsta man kan göra.. Att han sa att om inte ni blev tillsammans skulle han ta självmord är förbannat lågt, du gjorde helt rätt när du sa upp kontakten med han, och du ska inte ha skuldkänslor, han är inte värd det...
Det du skrivit om hur han betett sig tyder bara på att han är en riktigt korkad person, okej om han mått dåligt men om han tror det blir bättre av att lasta någon på det viset bör han ju ha något allvarligt fel...
Vill du snacka mer är det bara skriva privat GB, jag orkar inte svara på mina trådar längre.. Får se om jag orkar i framtiden, så mkt skitsnack som börjar snurra när man försöker hjälpa till..
Och än en gng, jag ber om ursäkt för mitt ordval och för vad jag kallade killen, men det var riktigt riktigt dumt gjort av han.
Svar till Traktorkrasch [Gå till post]:
Självklart kan man bli fri från medicinen, men man ska gå på den i minst ett halvår, sedan ska man trappa ner...
Självklart kan man bli fri från medicinen, men man ska gå på den i minst ett halvår, sedan ska man trappa ner...
www.woozy.tk | www.woozy.blogg.se
Svar till Woozy [Gå till post]:
skönt att det löste sig!
jag har haft diagnosen Bipolar disorder i ca 1½ år.
Allt började med körtelfeber. Jag blev så utmattad, och det resulterade i en djup depression.
Ett antal självmordsförsök och inlägg på akuten.
Många olika mediciner med hemska biverkningar.
Nu är jag frisk.
Helt frisk kommer jag aldrig bli,
men jag mår iaf inte dåligt längre.
Jag håller med, ma ska söka hjälp. Om jag inte hade haft en sån underbar och stöttande mamma som kontaktade BUP i tid så hade jag inte levt nu.
En psykisk sjukdom ska man inte skämmas över, det är inte ditt eget fel.
Alla olika sjukdomar har olika anledningar.
Det är viktigt att söka hjälp i tid också, jag hade tur som fick rätt medicin så snabbt, men för vissa kan det ta hur många år som helst innan man hittar rätt.
Det starkaste en person kan göra är att vinna över sig själv.
En bra sida: http://www.rodasidorna.se/
Och en sak till, börja aldrig med självskadebetéende, det påverkar hjärnan. Hjärnan luras att du mår bättre av att göra det, när det egentligen bara blir sämre. Det blir ett beroende. Jag har kämpat så hårt för att ta mig ur det, och jag har lyckats. Tro mig, det är inte lätt.
skönt att det löste sig!
jag har haft diagnosen Bipolar disorder i ca 1½ år.
Allt började med körtelfeber. Jag blev så utmattad, och det resulterade i en djup depression.
Ett antal självmordsförsök och inlägg på akuten.
Många olika mediciner med hemska biverkningar.
Nu är jag frisk.
Helt frisk kommer jag aldrig bli,
men jag mår iaf inte dåligt längre.
Jag håller med, ma ska söka hjälp. Om jag inte hade haft en sån underbar och stöttande mamma som kontaktade BUP i tid så hade jag inte levt nu.
En psykisk sjukdom ska man inte skämmas över, det är inte ditt eget fel.
Alla olika sjukdomar har olika anledningar.
Det är viktigt att söka hjälp i tid också, jag hade tur som fick rätt medicin så snabbt, men för vissa kan det ta hur många år som helst innan man hittar rätt.
Det starkaste en person kan göra är att vinna över sig själv.
En bra sida: http://www.rodasidorna.se/
Och en sak till, börja aldrig med självskadebetéende, det påverkar hjärnan. Hjärnan luras att du mår bättre av att göra det, när det egentligen bara blir sämre. Det blir ett beroende. Jag har kämpat så hårt för att ta mig ur det, och jag har lyckats. Tro mig, det är inte lätt.
Hej!
Tack för en mycke bra tråd. Det är verkligen så många som behöver läsa detta. Jag tycker du har vänt på det och lyckats ge en väldigt bra tolkning i och med dina erfarenheter.
Jag är ledsen att du ska behöva vara med om det här, men det är tur att det händer någon som kan se det på ett sådant sätt. Jag tycker du ska se ditt tankesätt som en gåva med vilken du kan hjälpa många människor.
Jag har alltid tänkt att självmord är en onödig och självisk utväg. Det skadar så många fler än vad man tror, så många som blir lämnade med ett tomrum.
Fortsätt kämpa, jag hoppas det ordnar sig för dig till slut!
Tack för en mycke bra tråd. Det är verkligen så många som behöver läsa detta. Jag tycker du har vänt på det och lyckats ge en väldigt bra tolkning i och med dina erfarenheter.
Jag är ledsen att du ska behöva vara med om det här, men det är tur att det händer någon som kan se det på ett sådant sätt. Jag tycker du ska se ditt tankesätt som en gåva med vilken du kan hjälpa många människor.
Jag har alltid tänkt att självmord är en onödig och självisk utväg. Det skadar så många fler än vad man tror, så många som blir lämnade med ett tomrum.
Fortsätt kämpa, jag hoppas det ordnar sig för dig till slut!
Svar till The-Razors-Edge [Gå till post]:
Tack! Dina ord värmer! :)
Självmord kan ses i flera olika perspektiv, vissa anser det vara fegt då man lämnar folk efter sig medans andra kan tycka att den personen hade ett för hemskt liv.. Det är beroende från person till person.. Första gången jag försökte begå självmord var för många år sedan, under den tiden tyckte jag mig inte finna ett enda alternativ till varför jag skulle fortsätta leva, men ända sedan den gången under årens lopp har jag blivit starkare och lärt mig att efter regn kommer solsken..
Tack än en gång för dina ord! :)
Tack! Dina ord värmer! :)
Självmord kan ses i flera olika perspektiv, vissa anser det vara fegt då man lämnar folk efter sig medans andra kan tycka att den personen hade ett för hemskt liv.. Det är beroende från person till person.. Första gången jag försökte begå självmord var för många år sedan, under den tiden tyckte jag mig inte finna ett enda alternativ till varför jag skulle fortsätta leva, men ända sedan den gången under årens lopp har jag blivit starkare och lärt mig att efter regn kommer solsken..
Tack än en gång för dina ord! :)
www.woozy.tk | www.woozy.blogg.se
Det har du aldeles rätt i. När man är deprimerad är det svårt att känna sig älskad, därför är det extra viktigt att man förstår att hur misserabelt man än har det så finns det alltid någon som kommer sakna en.
Jag har själv funderat på om det finns folk som skulle sakna mig. Det är en normal tanke i tonåren, speciellt om allt känns skit. Men eftersom du säger att du har kompisar som tagit livet av sig, borde du om någon förstå vikten av att fortsätta kämpa.
Återigen, jag visar dig djup respekt för ditt sätt att hantera situationen.
Svar till The-Razors-Edge [Gå till post]:
Mjo, det är helt sant, men vissa gånger har man ju velat gå över till dem ist. för att stanna här.., Men det är helt sant det du säger, mkt lättare att förstå efterföljderna av ett självmord om man varit med om att en nära vän eller någon man bryr sig om tar sitt liv..
Återigen Tack, dina ord värmer mer än du tror :)
Btw, bry dig inte om Patrioten, man märker på han och de andra som skriver skitgrejer att dem inte har alla hemma.. Bara ta det med en nypa salt ;)
Mjo, det är helt sant, men vissa gånger har man ju velat gå över till dem ist. för att stanna här.., Men det är helt sant det du säger, mkt lättare att förstå efterföljderna av ett självmord om man varit med om att en nära vän eller någon man bryr sig om tar sitt liv..
Återigen Tack, dina ord värmer mer än du tror :)
Btw, bry dig inte om Patrioten, man märker på han och de andra som skriver skitgrejer att dem inte har alla hemma.. Bara ta det med en nypa salt ;)
www.woozy.tk | www.woozy.blogg.se
kan väll berätta lite om mej. i ettan hdde jag en vänn som jag tyvär
förlorade ganska snabbt senn gick jag ensam till jag började i trean
då jag hittade en "vän" som jagefter ett tag uptäckte va ganska impulsiv
och manipulativ som jag inte komm i från fören i femman då jag började va med min nuvarande kompis. senn fick min mamma nån dumm ide att jag skulle byta skola där jag VÄRKLIGEN vantrivdes
fast effter ett tag började jag få lite kompisar . då började jag vara mer med hann jag började va med i femman. senn tippsade en som gick där omm en skola somma han skulle börja på då sökte även jag dit och komm inn och de är väll där jag är nu och jag triv rätt BRA .
utan hann som jag började va med i femman så vet jag inte omm de hadde gått lika bra
texten e kanske lite trasslig men jag bara skrev
och de kändes bra
förlorade ganska snabbt senn gick jag ensam till jag började i trean
då jag hittade en "vän" som jagefter ett tag uptäckte va ganska impulsiv
och manipulativ som jag inte komm i från fören i femman då jag började va med min nuvarande kompis. senn fick min mamma nån dumm ide att jag skulle byta skola där jag VÄRKLIGEN vantrivdes
fast effter ett tag började jag få lite kompisar . då började jag vara mer med hann jag började va med i femman. senn tippsade en som gick där omm en skola somma han skulle börja på då sökte även jag dit och komm inn och de är väll där jag är nu och jag triv rätt BRA .
utan hann som jag började va med i femman så vet jag inte omm de hadde gått lika bra
texten e kanske lite trasslig men jag bara skrev
och de kändes bra
Om du ändå skulle ta livet av dig någon gång, kan jag få dina saker?
Keffad å sne
Jag blev väldigt rörd av din berättelse. Jag har också haft det dåligt i livet ända sedan jag gick i första klass blev jag utstött och mobbad för att jag inte gillade och göra saker som dom andra gjorde. Jag var inte så speciellt bra i skolan heller vilket gjorde allt sämre eftersom att det blev mer ved på elden för mobbarna coh detta gjorde att jag hade ännu mindre lust att gå till skolan.
När gick i tredje klass så var det väldigt jobbigt jag var nära på att få gå om en klass bara för att jag inte hängde med på lektionerna för att jag oftast satt och tänkte på hur långt det var kvar tills det blev rast
En dag i fjärde klass som jag alldrig kommer att glömma var efter en gympa lektion och jag vart ensam kvar i duchen och jag trodde att alla hade gått så kom några in i duchrummet och började ta kort med en mobil och bara skrattade medans jag stod där naken och inte kunde göra någonting eftersom att som var satkare än mig och fler sen så gick dom. Deta gjorde att jag nästan hamnade i en depression. Efter en vecka så fick lärarna reda på vad som hade hänt av att några satt och pratade om det som hände i duchen och pratade medmig och mobbarna. Det tog lång tid att få alla lärare som satt i en krisgrupp som skolan hade att förstå hela situationen och när dom sedan hade fattat allt så tog det ungeför en månad innan allt var över med krisgruppen på skolan frtersom att dom ville veta hur denna situation skapades från första början. det var då som jag för försa gången pratade ut om vad jag hade upplevt igenom min skolgång fram till fjärde klass. Detta gjorde inte en sån stor förändring varken på lektionerna eller på rasterna eftersom att mobbarna vart arga och började att slå mig inan hade det bar vart elaka saker som dom hade sagt.
Jag kom till en annan skola när jag började 7:an men det gjorde alla så mobbarna följde med dit också så det forsatte och så kom det en till som var den värsta av alla. Han var bara ute feter att göra fysisk skada och deta gjorde att jag blev ännu sämre psykiskt och även fysiskt. Detta ledde till att jag började täna jätte mycket för att kunna klara av att stå emot han. Det tog ett tag innan jag kunde stå emot han men jag lyckades iallafall och detta gjorde att jag kunde fokusera mer på skolan och blev bättre. Efter ett tag så slutade de andra att mobba mig men han som bara va ute efter att gör fysisk skada började nu också med glåpord mot mig deta gjorde att jag vart ännu mer ledsen och för första gången så övervägde jag på att ta livet av mig men jag gjorde det inte och det är jag lycklig för. En dag när jag gick i 8:an så fick jag frispel på feter att han hade sagt sina dagliga glåpord och bara börgade slå honom. Den ilska som jag hade i mig kan inte beskrivas. Men han hade tur för en av mina få kompisar som jag hade fått när jag började högstadiet kom och stoppade mig. Om min kompis inte hade gjort det så tror jag att jag i värsta fall ha dödat honom alternativt ha gett honom men för livet. Det var då allting vände för mig och jag slutade att bli mobbad och fick bättre betyg och jag började gradvis att må bättre psykiskt.
Nu idag så har jag ett bra liv men mobbarna har gett mig bestående men genom att jag är mycket för mig skälv och har svårt för att ta kontakt med en ny person för att jag hela tiden tror att dom ska börja tycka att jag är konstig och ska börja mobba mig men jag har börjat märka att dom sakerna har börjat att försvinna inte mycket dock men lite och det äer ju alltid ett bra tecken men jag tror att dessa men kommer att finnas kvar i flera år fram över.
När gick i tredje klass så var det väldigt jobbigt jag var nära på att få gå om en klass bara för att jag inte hängde med på lektionerna för att jag oftast satt och tänkte på hur långt det var kvar tills det blev rast
En dag i fjärde klass som jag alldrig kommer att glömma var efter en gympa lektion och jag vart ensam kvar i duchen och jag trodde att alla hade gått så kom några in i duchrummet och började ta kort med en mobil och bara skrattade medans jag stod där naken och inte kunde göra någonting eftersom att som var satkare än mig och fler sen så gick dom. Deta gjorde att jag nästan hamnade i en depression. Efter en vecka så fick lärarna reda på vad som hade hänt av att några satt och pratade om det som hände i duchen och pratade medmig och mobbarna. Det tog lång tid att få alla lärare som satt i en krisgrupp som skolan hade att förstå hela situationen och när dom sedan hade fattat allt så tog det ungeför en månad innan allt var över med krisgruppen på skolan frtersom att dom ville veta hur denna situation skapades från första början. det var då som jag för försa gången pratade ut om vad jag hade upplevt igenom min skolgång fram till fjärde klass. Detta gjorde inte en sån stor förändring varken på lektionerna eller på rasterna eftersom att mobbarna vart arga och började att slå mig inan hade det bar vart elaka saker som dom hade sagt.
Jag kom till en annan skola när jag började 7:an men det gjorde alla så mobbarna följde med dit också så det forsatte och så kom det en till som var den värsta av alla. Han var bara ute feter att göra fysisk skada och deta gjorde att jag blev ännu sämre psykiskt och även fysiskt. Detta ledde till att jag började täna jätte mycket för att kunna klara av att stå emot han. Det tog ett tag innan jag kunde stå emot han men jag lyckades iallafall och detta gjorde att jag kunde fokusera mer på skolan och blev bättre. Efter ett tag så slutade de andra att mobba mig men han som bara va ute efter att gör fysisk skada började nu också med glåpord mot mig deta gjorde att jag vart ännu mer ledsen och för första gången så övervägde jag på att ta livet av mig men jag gjorde det inte och det är jag lycklig för. En dag när jag gick i 8:an så fick jag frispel på feter att han hade sagt sina dagliga glåpord och bara börgade slå honom. Den ilska som jag hade i mig kan inte beskrivas. Men han hade tur för en av mina få kompisar som jag hade fått när jag började högstadiet kom och stoppade mig. Om min kompis inte hade gjort det så tror jag att jag i värsta fall ha dödat honom alternativt ha gett honom men för livet. Det var då allting vände för mig och jag slutade att bli mobbad och fick bättre betyg och jag började gradvis att må bättre psykiskt.
Nu idag så har jag ett bra liv men mobbarna har gett mig bestående men genom att jag är mycket för mig skälv och har svårt för att ta kontakt med en ny person för att jag hela tiden tror att dom ska börja tycka att jag är konstig och ska börja mobba mig men jag har börjat märka att dom sakerna har börjat att försvinna inte mycket dock men lite och det äer ju alltid ett bra tecken men jag tror att dessa men kommer att finnas kvar i flera år fram över.
Svar till Patrioten [Gå till post]:
Yey, good guy, omogna tönt, get a life.
"OBS KAN EJ TA BORT CAPS LOOK SÅ NÅGON SNYGG TJEJ KOM OCH HJÄLP MIG XD"
HAHA, visar ju bara hur mogen du är, jag tror aldrig du kommer förlora oskulden, bortsett från den äckliga gubben som våldtog dig när du gick på dagis....
Yey, good guy, omogna tönt, get a life.
"OBS KAN EJ TA BORT CAPS LOOK SÅ NÅGON SNYGG TJEJ KOM OCH HJÄLP MIG XD"
HAHA, visar ju bara hur mogen du är, jag tror aldrig du kommer förlora oskulden, bortsett från den äckliga gubben som våldtog dig när du gick på dagis....
www.woozy.tk | www.woozy.blogg.se
kan inte ens med ord uttrycka mig hur ledsen jag är över att dina "vänner" lyckades med sina självmord. men även glad över att du inte gjorde det. Alltid kul och se livet ifrån den ljusa sidan.
Svar till ofc_anna [Gå till post]:
Vissa säger att det var deras öden, men jag anser det som bullshit.. Man kan alltid ändra på sitt öde, för några år sedan trodde jag mitt öde var att jag skulle dö av självmord, men jag ändrade min livsstil och sa åt mig själv att jag jävlar anamma skulle leva tills jag var minst 85, och jag lever ju än..
Tack för kommentaren! :)
Vissa säger att det var deras öden, men jag anser det som bullshit.. Man kan alltid ändra på sitt öde, för några år sedan trodde jag mitt öde var att jag skulle dö av självmord, men jag ändrade min livsstil och sa åt mig själv att jag jävlar anamma skulle leva tills jag var minst 85, och jag lever ju än..
Tack för kommentaren! :)
www.woozy.tk | www.woozy.blogg.se
Så sent som i måndags räddade jag livet på en kompis som inte var långt ifrån att ta livet av sig, jag har fortfarande svårt att tro att han verkligen skulle gjort det... men så är det ju alltid, man tror inte folk verkligen SKA göra det.
Han lever och är glad igen iaf och jag hoppas jag slipper behöva göra om det hela.
Dels vill jag inte att någon ska behöva ha hjälpen och dels så är det inte alltid så lätt att faktiskt hjälpa personen.
Hoppas ni lyckas också eller inte behöver göra det alls!
Han lever och är glad igen iaf och jag hoppas jag slipper behöva göra om det hela.
Dels vill jag inte att någon ska behöva ha hjälpen och dels så är det inte alltid så lätt att faktiskt hjälpa personen.
Hoppas ni lyckas också eller inte behöver göra det alls!
Din historia är ganska lik min men man kan säga att jag har nyligen på börjat min deperation och det stämmer att man tappar aptiten för mat. Jag har på sätt o viss sluta äta helt bara för jag mår så dåligt
på psykiskt och fysiskt sätt. Ibland tvingar jag mig själv att äta fall jag inte känner för de bara för att andra inte ska misstänka nått. Man kan säga att jag har världens sämsta självförtroende. Det har t.o.m mina vänner sakt. Vissa dagar vill jag bara ta självmord för jag mår så dåligt men de är alltid nått som har hindrat mig.
Jag har tappat några kilon och på sätt o viss så verkar de inte störa mig så mycket eftersom ja alltid tyckt att jag va tjock.
Men jag vill inte hamna så djupt som du gjorde för de verkar skit läskigt men vi får se om jag kanske inte hinner så långt innan nån märker.
Svar till Woozy [Gå till post]:
Otroligt bra tråd måste jag bara får säga! Du ska ha mycket beröm för att du vågade skapa tråden och alla andra som skrivit och berättat om sina problem. Det här är ett bra sätt för folk att berätta sin egen lilla historia och få feedback på vad man kan göra för att få det bättre.
Förresten lycka till med livet vart det än bär i fortsättningen också.
Sen kan jag väl berätta en liten historia själv också.
Otroligt bra tråd måste jag bara får säga! Du ska ha mycket beröm för att du vågade skapa tråden och alla andra som skrivit och berättat om sina problem. Det här är ett bra sätt för folk att berätta sin egen lilla historia och få feedback på vad man kan göra för att få det bättre.
Förresten lycka till med livet vart det än bär i fortsättningen också.
Sen kan jag väl berätta en liten historia själv också.
Jag vet inte riktigt hur allt började men jag tror det var sommaren mellan 1an och 2an då min absolut bästa kompis flyttade 120 mil söder ut. Jag och han har känt varandra sen vi föddes. Men vi träffas några gånger per år fortfarande och jag hittade en ny kompis som jag var med så gott som varje dag men då sommaren mellan 5an och 6an tror jag det var så flyttade han ännu längre bort än min andra kompis och det var ung. Då jag slutade umgås med andra på dagarna utan satt som bara hemma hela tiden och inte gjorde något. När jag började på högstadiet så var allting som bra men sen efter julen i 8an så blev allting konstigt jag började känna att ingen tyckte om min närvaro. Och när jag började nian så slutade jag umgås med min klass på rasterna och började vara med en annan klass men det resulterade i att jag ofta kom lite sent till lektionerna eftersom att vi inte började samtidigt. Nu under våren så addade en tjej vid namn Lina mig på msn men hon sa att jag hade addat henne men i alla fall jag känner inte den här tjejen och har aldrig träffat henne. Men ändå pratar jag ut om mina problem och hon frågade mig om hälp i bland när hon hade lite problem med sin pojkvän. Den här tjejen bor i samma stad som jag men hon gick på den andra högstadie skolan som ligger i stan. Jag tycker att det är skönt att kunna prata ut med henne och hon tycker att det är skönt att får prata med mig när hon behöver.
Jag vet att det här inte verkar som något större problem men jag berättar ändå om det.
Edit: lite stav fel
Svar till cute-teddy [Gå till post]:
Jag är ledsen över att du känt dig överviktig, i mina ögon är alla som har en fin insida vackra, spelar ingen roll om dem väger 300 kg. eller 10 kg. det är insidan som räknas..
Jag tycker att du bör skaffa någon att prata med innan det går för långt, för går det för långt kommer det ta väldigt väldigt länge att komma upp dig till den nivån du var innan depressionen..
Jag tror på dig!
Jag är ledsen över att du känt dig överviktig, i mina ögon är alla som har en fin insida vackra, spelar ingen roll om dem väger 300 kg. eller 10 kg. det är insidan som räknas..
Jag tycker att du bör skaffa någon att prata med innan det går för långt, för går det för långt kommer det ta väldigt väldigt länge att komma upp dig till den nivån du var innan depressionen..
Jag tror på dig!
Svar till bretnuh [Gå till post]:
Stavfel gör inget, så länge det är läsligt :)
Ledsen över att du förlorat flera bra kompisar osv. men kompisar är inte allt, det måste du komma ihåg, du måste tänka på dig själv också, självklart är det svårt att han/hon flyttar långt bårt så ni inte ens kan pendla till varandra mellan helgerna, men du måste även tänka på dig själv, du måste göra det du tycker är kul, om du t.ex har golf som hobby så måste du spela golf även om du mår dåligt då man mår bättre av att göra saker man gillar. :)
Ledsen om jag inte svarade på allt, men är ganska stressad.
Stavfel gör inget, så länge det är läsligt :)
Ledsen över att du förlorat flera bra kompisar osv. men kompisar är inte allt, det måste du komma ihåg, du måste tänka på dig själv också, självklart är det svårt att han/hon flyttar långt bårt så ni inte ens kan pendla till varandra mellan helgerna, men du måste även tänka på dig själv, du måste göra det du tycker är kul, om du t.ex har golf som hobby så måste du spela golf även om du mår dåligt då man mår bättre av att göra saker man gillar. :)
Ledsen om jag inte svarade på allt, men är ganska stressad.
/W
www.woozy.tk | www.woozy.blogg.se
Otroligt bra tråd! Jag är inte nere i någon despression eller hu det stavas, jag är mer, olycklig, eller vad man ska kalla det. Jag har nästan inga kompisar, jag är blyg som bara den, det är väll därför jag inte har så mycket kompisar. Jag bor bara hos min mamma eftersom min pappa väljer min styvmamma före mig (jag hatar min styvmamma). Jag ska byta skola nu till 9an, är redan nervös för att jag är så blyg. Nya kompisar i den nya klassen tjatar om att vi ska vara med jag ger bara massa ursäkter för att jag är så blyg.
Orkade inte berätta nånting komplicerat, som ni kanske märkte, det kanske inte låter så farligt, men det är värre än det låter :/ Det är hemskt att vara ensam..
mitt liv har kännts som rutiner i typ 1 halv år blir galen!
d-beat rövpunxxs
Kan bara hålla med trådstartaren sök hjälp hos kuratorn eller någon annan vuxen du litar på och känner förtroende för.
Du kan även gå in på http://www.terapisnack.com där finns det hjälp att få
finns experter där som jobbar de är helt underbara
Du kan även gå in på http://www.terapisnack.com där finns det hjälp att få
finns experter där som jobbar de är helt underbara
Svar till Woozy [Gå till post]:
Du har ju helt rätt inställning. Du kommer klara att övervinna mörkret och gå tillbaka till dig glada jag igen!
Du har ju helt rätt inställning. Du kommer klara att övervinna mörkret och gå tillbaka till dig glada jag igen!
Svar till Vattenfisk [Gå till post]:
Jag känner igen mig i det du skriver om din mamma, för min del är det dock min far som hållt på liknade.
Jag känner igen mig i det du skriver om din mamma, för min del är det dock min far som hållt på liknade.
Det är dumt att önska sig ätstörningar för det är en av de, iallfall enligt mig, jobbigaste diagnoserna du kan ha, mest bara för att det försvagar en så mycket så att man lätt utvecklar andra och/eller fler diagnoser.
Vi kan ta mig som ett exempel; Jag har panikångest, men jag har sällan panikattacker bara ångestattacker, jag fick en panikattack i slutet av oktober men sen så har paniken varit lite på avstånd. Sen utvecklade jag bulimi och under min värsta svältnings-period så fick jag två rätt stora panikattacker inom loppet av fyra dagar bara pga att jag hade försvagats fysiskt genom att inte få någon mat och psykiskt genom att jag hade allt det där självhatande inristat i tankarna och det gjorde mig till ett lättare "offer" för paniken.
Så om du så gärna måste gå ner i vikt, träna, men det är bättre att du älskar dig för den du är.
För det är ju det som man vill egentligen att andra också ska göra, man vill ju inte bli älskad för någon man försöker vara.
Svar till Freaxxx [Gå till post]:
Kärlek är är som vilken annan produktmarknad som helst, man måste anpassa produkten för målgruppen. Annars är det ingen som köper den.
Kärlek är är som vilken annan produktmarknad som helst, man måste anpassa produkten för målgruppen. Annars är det ingen som köper den.
Svar till Buddah [Gå till post]:
Det finns alltid någon/några som älskar en precis som man är, då syftar jag inte bara på familj, och det är dem som man ska hålla sig närmast. När man har ätstörningar så blir man väldigt isolerad, jag har förlorat kontakten med flera bara av att jag har mått dåligt och stängt in mig i mig själv.
Om du hittar någon som älskar dig för att du är "snygg" så är den personen inte värd att vara med, en person är så mycket mer än ett utseende.
Det finns alltid någon/några som älskar en precis som man är, då syftar jag inte bara på familj, och det är dem som man ska hålla sig närmast. När man har ätstörningar så blir man väldigt isolerad, jag har förlorat kontakten med flera bara av att jag har mått dåligt och stängt in mig i mig själv.
Om du hittar någon som älskar dig för att du är "snygg" så är den personen inte värd att vara med, en person är så mycket mer än ett utseende.
Svar till Freaxxx [Gå till post]:
Vem har sagt att allt handlar om utseende? Hur vida du är attraktiv eller inte har också med personlighet att göra.
Vem har sagt att allt handlar om utseende? Hur vida du är attraktiv eller inte har också med personlighet att göra.
Forum » Livet » Självmordsbenägen? Några råd.
Ansvariga ordningsvakter:
Användare som läser i den här tråden just nu
1 utloggadSkriv ett nytt inlägg
Hej! Innan du skriver om ett potentiellt problem så vill vi påminna dig om att du faktiskt inte är ensam. Du är inte onormal och världen kommer inte att gå under, vi lovar! Så slappna av och gilla livet i några minuter - känns det fortfarande hemskt? Skriv gärna ner dina tankar och frågor, vi älskar att hjälpa just dig!