Nu är ju energiprincipen och kausalitet båda neutraliserade av kosmologi. Energi försvinner genom rödskift, och tiden har en livslängd och är därtill är relativ liksom rummet. Rumtid, du vet. Det betyder att tiden själv hade en "början".
Att argumentera för ett övernaturligt fenomen innan big bang är lika meningslöst som att spekulera i vad som finns norr om nordpolen. "Innan" per definition fanns inte, då tiden själv inte fanns. Att ens lägga ett tempus på den föregående meningen är lite av ett logikfel...
"Nej, eftersom man acceptera världen som fallen. Att man sedan hoppas på en bättre eftervärld är egentligen irrelevant, man bejakar denna värld som defekt."
Ok, då förstår jag. Men i och med ditt "Nej." förstår jag inte riktigt vad din poäng med att religionen skulle ha en roll i frågan var. Gör vi det i samma utsträckning ändå har den ju ingen påverkan.
"Vi kan inte förbättra vår svaghet, det är hela poängen. Men genom att bejaka den kan vi besegra den."
Är vi oförmögna till självförbättring? Vidare skulle jag vilja se en skiljelinje mellan att "förbättra" våra svagheter och att "besegra dem". Det låter som om du försöker äta kakan och ha den kvar.