Tror den här tråden behvödes, dels för att uppmana folk till att söka hjälp men sen verkar de urarta sig i en tråd där folk skriver om sina problem och de är bra, inte för att deppa eller nå men bara för att få ut de sen väljer man om man vill läsa eller inte, kjanske finns nån vänlig själ som vill ge hjälp till någon.
Funderar på att själv bidra, kan dra de lite kort eftersom ajg har lektion nu och har en hök bakom mig så drar jag lite snabbt bara.
Från början har jag aldrig varit en omtyckt unge, alltså i skolan/dagis och liknande har aldrig haft nån riktig kompis (har dock de nu men de kommer senare), min mamma var alltid konstig, skällde ut mig, lite lätt misshandel förekom från henne, min pappa jobbade mest natt och visste väl inte så mycke vad som förekom.
Ibland flyttade pappa och mamma ifrån varandra just för att hon var som hon var, men jag förstod praktiskt taget ingenting då och trodde ju att alla mammor var som hon.
Senare flyttade vi, till en liten by jag kom som en stadsbo (dvs fjortis) och alla bara stirrade på mig, fick till slut några kompisar och under den tiden råkade ajg även ut för en olycka så jag slet sönder hela knät (menisken, ledbandet allting i vänster knä), fick operera mig ett x antal gånger, men blev aldrig bättre tillslut blev de lite bättre men då fick jag istället reumatism (sjukdom som gör att man har ont i, i stort sett, alla leder. Handlar om ledvätska mycke, att den tar liksom slut så kan inte böja leder och liknande) detta var i 3an och jag har nu sen dess tagit morfintabletter (tramadol/tiparol) varje dag sen dess och de har självklart tagit stryk på lever, mage och liknande så har även haft mycke problem med det.
När allt var som värst, mina kompisar svek mig som jag hunit få, jag satt i rullstol, och min morsa var fortfarande störd (men vi bodde tsm då i familjen) så hade jag en pojkvän som även varf min i stort sett enda kompis men han dog, vi var 11 år och då dog han i cancer, jag var på hans begravning och viod hans grav väldigt ofta och de tog jävligt hårt på mig.
Hgär fick ajg även mitt första magsår (var 11)
Saker började ornda upp sig, mina kompisar (hade 2 kompisar som var syskon som ajg hängde mycke med) som hade inte så bra intryck på mig så testade både de ena och de andra och gjorde mycke dumma saker, dom flyttade när ajg började 7an.
I 7an och 8an bytte jag skola, började högstadiet, jag blev mobbad under de två åren, mobbnigen slutade upp i 9an, alltså sista året på den skolan.
I 8an blev min mamma allt konstigare, pappa jobbade natt-
och dagpasset, de var en kväll 12 decemer, innan Lucia alltså jag satt fortfarande i rullstol, var en kväll min mamma var konstig som vanlig, jag satt och gjorde läxor hon sa att hon skulle vila och att hoin itne ville bli störd för hon var trött.
Jag lydde naturligtvis och störde henne inte, senare kommer ett par kompisar till familjen (dom bor i samma by) inrusande in i huset "THERESE, HUR MÅR DIN MAMMA?!?!" Jag sa att hon mår nog bra, men hon ligger och vilar, dom lyssnade inte poch bara sprang ini sovrummet där låg hon medvetslös och hade tagit massa tabletter för att ta sitt liv, amublansen kom och jag fick sitta hela natten och vänta på att få beskedet om hon kommer överleva eller inte.
Jag kommer in i hennes sal tillslut, där ligger hon så hjälplös, med kol runt hela munnen från magpumpningen och de enda hon gör är att skylla på mig och säga att de är mitt fel och så fortsätter de.
Hon blir instängd på sluten enhet på psyket och hemlighet efter hemlighet kommer fram, hon har varit otrogen med killen (han som kom in dagen hon försökte ta sitt liv som vi trodde var vänner till familjen) och de kommer fram att hon har även psykiska sjukdomar; mano-deppressiv, borderline & schitzofren.
Pappa och mamma skiljer sig och jag bor kvar med pappa i huset, avbryter kontakten med min mamma och så är de ännu.
Men onda saker bär med sig goda saker brukar man väl säga och så även i de här fallet, jag hittar mina riktigt vänner som fortfarande är mina bästa vänner och jag mår ganska bra.
Problem jag har nu kommer och går, som kärleksproblem och liknande men allt känns bättre men jag har diagnosen att jag är deprimerad, och de kommer i perioder så såklart de inte är bra och jag saknar min mamma väldigt mycke som jag inte hört av på två år ungefär men samtidigt vet ajg att de är bäst så.
Det ska väl vara allt, eller allt och allt långt ifrån allt, men i stora drag är de nog de mesta.
Som tur är har jag min älskade pappa, som jag alltid kommit bra överens med och gör än, jag har mina 2 närmsta kompisar (har mågna andra också men 2 som ajg verkligenverkligenverkligen inte skulle klara mig utan) och dom betyder mer än allt för mig, och jag har min släkt på pappas sida (släkten på mammas sida hatar mig efter att jag tydligen "sårat" mamma.) och släkten på pappas sida är helt underbara, vi har verkligen kul tillsammans i släkten vi är som ett kompisgäng mer än släkt.
Ingen status