Nu ska jag göra något som är dumt. Argumentera över internet.
Evolution kan för många verka väldigt osannolikt, eftersom dagens värld är så fantastiskt komplicerad och finstämd. Dessa (Huard antagligen inte inkluderat då han är ett troll) tycker att det verkar svårt att förstå hur en så fantastiskt samspelande värld skulle på något sätt vara 'slumpens' verk. Vad dessa människor dock inte verkar förstå är att jorden idag är en bild av ett "spel" som har varit igång i sisådär 5 miljarder år. Om vi skulle se hela spelet så skulle dagens bild vara mycket enklare att förstå. Det kan vi ju självklart inte, men vi kan göra rimliga slutsatser baserade på vår förståelse för kemi, biologi, geologi och fossiler, och allt annat som verkar vara "med i spelet". Det är ett spel som började när den första replikerande molekylen av en slump monterades ihop, och den pågår fortfarande. Det är ett spel som kallas överlevnad, och du kan säga att den har miljoners miljarder spelare (alla levande varelser) eller endast en (det globala ekosystemet). Vårt språk saknar ord, och vår forskning saknar koncepten för att beskriva spelet tillräckligt, så vi kallar det helt enkelt "evolution". Att sätta en etikett på ett koncept betyder inte att du behöver förstå det, men helt enkelt att du erkänner att det finns något att förstå.
Evolution är ett väldigt märkligt spel, som går långt bakom vår idealiserade matematik. Det har biljoner spelare men inga regler. Spelarna (eller spelaren) får göra vad som helst inom fysiken och kemins lagar, och framgången eller förlusten bestäms inte av en domare med en regelbok, utan helt enkelt av om spelaren eller dess avkomma fortsätter spela. På ett sätt är de riktiga spelarna hela stamträd, varje en förälder till den nästa.
Biologer säger att evolutionen inte har något mål, och på en nivå har de självfallet rätt. Det har inget förbestämt mål, inga kodade representationer av sin egna framtid. Men det har inte vatten heller, och vatten flyter, som bekant, ändå neråt, inte upp; detta visar att dynamiken i fasrummet kan införa övergripande riktning på processer, mål och syften till trots. På ett annat plan av beskrivningen har evolutionen ett mål, ett som finns endast i återblickar. Evolutionens mål är att
fortsätta spela. Spelare som (oavsiktligt) når detta mål fortsätter spela, alla andra förlorar på ett väldigt brutalt vis - de dör utan avkomma.
Ordet mål är givetvis fel ord. Betydelsen av mål är väldigt reduktionistiskt; titta inuti systemet och du hittar en bild av framtiden som fungerar som ett skäl idag. Ordet fungerar t.ex om en sparv som letar efter en mask, eller till en människa som söker religiös upplysning, men inte till evolution. "Oförutsatt destination bestämt av kontextuella begränsningar" är vad vi menar, men det en ordet som har den meningen verkar vara "ödet" och det har massvis med mysteriösa övertoner. "Attraktor" är, dynamiskt sett, antagligen det som kommer närmst. Det är lite som att skjuta med ett hagelgevär på en pingisboll, det enskilda haglet har ingen aspiration som helst att träffa målet - de är ju faktiskt helt omedvetna om att det ens finns ett mål - men ändå träffar de få hagel som skjuts i rätt riktning målet. De är alltså utpekade till "framgång" av inget annat än kontextens val. Evolutionen är förvanskande, då den skapar sitt egna kontext, och att "träffa målet" är inte ett egenmäktigt val - utan helt enkelt spelets unika essens - den unika förutsättningen för spelet att fortsätta.
Evolution är alltså, ett fem miljarder år gammalt, själv-modifierande och globalt spel som bär ofullständiga register av sitt egna förgångna (dvs. fossiler och dylikt). Och precis som det har ett (kontextuellt motsvarighet av ett) mål har den också ett (kontextuellt motsvarighet till) en vinnande strategi. Precis som målet, blir detta målet endast tydligt i återblickar; det vill säga att göra vinnande drag (i en schackmatch kan man ju inte säga om ett drag är ett vinnande drag förrens spelet är över). Ett vinnande drag är, alltså, det som får dig att fortsätta spelet. Sättet du får reda på om drag är vinnande eller inte är, igen, som hagelgeväret och pingisbollen: du försöker så mycket du kan och ibland träffar ett hagel pingisbollen. Eftersom evolutionen är ett läroprocess, och eftersom att dagens spelare är efterkommande till spelare som konsistent har gjort vinnande drag, har varelser som nu befolkar jorden väldigt bra strategier. De
vet inte vilka strategier de spelar, men de spelar den som vinner tillräckligt ofta för att vara användbar. Individer må dö, eller till och med hela arter, men spelet fortsätter och blir vildare och mer invecklade ju mer det gör så. Deras strategier ligger i deras gener och kommer från deras förfäder.
Tillbaka till Darwin: Evolution som ett spel belyser en av de mest vanliga invändningar till Darwins teori: faktumet att många strukturer som återfinns i dagens växter och djur är bedövande simpla i sina koncept och design. Tänk dig blomblad som 'reklam' för att attrahera pollinerande bin, eller ögat som en ljusdetektor eller hjärtat som pump. Om vi tittar på dessa strukturer och deras simpla funktioner på en mer detaljerat reduktionistiskt nivå, avslöjas det att de är många gånger mer komplexa. Blomblad är ju faktiskt löv vars funktion har omvänts i komplexitet med insektsevolutionen. Ett vanligt slående hjärta blir till en klump av miljontals ihopkopplade muskelfibrer, av vilka alla måste vara synkroniserade av den elektriska vågor från pulsgeneratorn (pacemakern) innan de kan producera en effektiv takt. Informationen som finns mellan ögonlinsen i ögat och syncentrumet i hjärnan är inget annat än otroligt komplex, ögat är verkligen inte en simpel kamera.
Så, varför skapar naturen enorma och komplicerade skapelser för att uppnå enkelhet? Det skulle ju vara mycket mer rimligt om levande varelser
betedde sig i extremt komplexa sätt, samtidigt som de är
byggda på samma sätt. Eller, givet att deras beteende är (på det stora hela) relativt simpelt, att deras interna struktur var jämförbart simpelt. Trots detta, fungerar ytterst få saker så.
En motsvarighet i teknik föreslår varför det ska vara en sådan tendens mot ökande komplexitet. Mänsklig teknologi är ju faktiskt en metod för att uppnå simpla och enkelt konstaterade mål (flyga till månen, bota cancer, kommunicera med andra, t. ex) genom väldigt komplexa verktyg. Vi kan enkelt se varför det finns ett sådant opassande förhållande mellan det simpla och det komplexa i sådana fall. Det stora målet må vara väldigt enkelt, men medlen för att uppnå det målet begränsas av vad som är möjligt inom fysik, kemi och biologi. Vi får inte längre välja, och det bästa vi kan göra är att pussla ihop en massa dåligt passande delar som relaterar, mer eller mindre direkt, till vårt mål. För att till exempel slippa vinden i våra ansikten när vi kör snabbt i en bil kan vi använda oss av en vindruta, men då fastnar ju regnet på denna, och vi måste använda oss av vindrutetorkare för att ta bort regnet. Om det
inte regnar kan vi inte använda oss av vindrutetorkare för att få bort lera från vindrutan, så vi använder oss av vindrutespolare - artificiellt regn. Vattnet fryser ju dock om vintern, så vi lägger till spolarvätska för att hindra den att frysa, och så vidare.
Det är ju väldigt lockande att förklara livets komplexitet på samma sätt, men det finns ett hinder. Teknologi är något drivet av mänskliga mål, och som man lär sig i högstadiet, har naturen inga mål, ingen anledning, inga motiv. Evolution, säger de, har ingen innanliggande drift mot någon riktning alls - det bara händer. Så analogin med teknologi är alltså missvisande.
Fast det tycker inte jag.
Okej, självklart har naturen inga mål, inga anledningar eller motiv - för människan. Men det kan självklart ha en överliggande dynamik, ett flöde, en tendens att bete sig på ett sätt över ett annat, även en sorts begränsad predestination, eftersom att allt i universum är påverkade av kontexten som den finns i, och föremål för regler som begränsar dess möjligheter. För att förklara närmare, föreställ dig en teori av att flödet av vattnet som är baserat på den molykelära meningen och inte på den konventionella sammansatta enheten som fysiker föredrar. Tänk dig vidare att endast observationer tillgängliga av vatten är i dess naturliga miljö (floder, sjöar, regn) - och att resten av landskapet är för oss osynliga. Vi observerar vattnet och försöker förklara mönstret medan det strömmar runt slumpmässigt utströdda stenar eller forsar ner i ett vattenfall. Och vad vi ser är tillfälligheter och urval.
På gräsrotsnivå är vattenflödet helt enkelt slumpmässiga rörelser av vattenmolekyler. Det finns inget mål eller ordning, bara stokastiskt skuttande. Men, medan molekylerna skuttar omkring hopar sig vissa, medan andra inte gör det, tills den andra snabbt skuttar någon annanstans och hopar sig snart den med. Som en konsekvens av slumpmässigt skuttande i kombination med selektion baserad på ackumulation som är en tillfällig faktor, rör sig vattnet. Det kan, verkar det, gå i vilken riktning som helst.
Men saker ser väldigt annorlunda ut när du ser landskapet omkring. Ställena där molekylerna tenderar att hopa sig är villkorliga till sin omgivning, visst, men om du är medveten om omgivningen kan du förutspå rörelsen. Vatten hopar sig där potentiell energi är som lägst - för att fatta mig kort, vatten rinner neråt. Geografin omkring landskapet förmedlar en fastställd riktning. Det slumpmässiga skuttande är endast viktigt för att det gör vatten flytande så att det kan rinna ner i de lägre regionerna. Utan det slumpmässiga skulle rörelsen endast vara potentiell, men med dem blir den verklig. Och medan mekanismen där individuella molekyler väljer var de ska hopa sig också är villkorliga, ärver den riktningen från landskaped. individuella molekyler kan röra sig uppför en backe, men på det stora hela gör de det inte.
Jag tycker att evolutionister har fel om determinism i biologi eftersom de inte har rätt syn på fysiken. De tror att fysiken säger oss att vattenflödet är helt
deterministisk - som om de matematiska ekvationerna som används av fysiker för att beskriva flödet istället för vad vätskan faktiskt gör. Från detta misstag kommer de fram till, genom analogi, en felaktig kontrast mellan de darwinistiska principerna och de fysiska lagarna, och detta förvirrar dem när de börjar tänka på de globala begränsningar som påverkar evolutionen. "Mål" och "anledning" är inte de rätta orden, säkerligen, men det existerar dynamiska begränsningar som resulterar från begränsningar. Mutationer gör så att fenotyper är tillräckligt flytande för att ändras, selektion förverkligar vissa ändringar företrädesvis, men det slutgiltiga resultatet är mer som vatten flytandes genom ett landskap.
Men, det är ett sådant landskap, format av närliggande 'potentiella' fenotyper och begränsade av kontext - en matematisk "fasrymd". Det inkluderar inte bara vad som händer, utan även vad som kunde ha hänt. Detta låter ganska metafysiskt, men sådana påhittade lögner ligger på botten av hur nutidens fysiker och matematiker tänker på
all dynamik. Energiytor är också osynliga landskap - du kan inte se dem. Vem bryr sig? Dynamisk fasrymd är lika verklig som den "riktiga" rymden - dem skapar sig själv genom att begränsa dem potentiella dynamiken så att den utför det vi faktiskt ser. Så evolution har föredrar faktiskt en viss "riktning", och på det stora hela kommer detta vara en rikting (i fasrymd) mot ökande komplexitet. Således kommer varelser bli mer och mer komplexa, i varje fall oftast.
Ibland ändras dem tendensen, dock, och introducerar simplifikationer, som kontrollen av kroppstemperaturen i däggdjur. Detta tog bort enorma mängder genetiska 'oförutsägbarheter' för ägg i sjöar som var varma på dagen och kalla på natten. Evolution
kan vara försimplande, och det gör så när systemet blivit för oregelbundet.
Äh, nu är jag nog miltals off topic, men nu ska jag sova. Godnatt.