PaulVI
P
32
Stockholm
Hjälte
28 inlägg
2008-08-11 16:06
Here we go. För det första vill jag säga att jag såg videon, och den övertygade mig lika lite som resten. Varför ska jag förklara här nedan.
Jag vill också poängtera att jag inte är ute på någon form av "anti-missionerande", jag vill helt enkelt ge er min bild av religion, eftersom ni nu gett er min. Det är alltid intressant att diskutera teologi, eftersom det griper om så många ämnen, och framförallt mitt favoritämne, psykologi. Jag ber er att läsa igenom hela texten och försöka att inte bli förolämpade och hata mig efteråt, utan se på texten med samma konstruktiva kritik som jag har sett på er text. Nu så.
Jag ska börja med att direktcitera en bit ur George Orwell's originalutgåva av 1984. Stycket står att finna på sidan 223 i Penguin Books förlaga nr. 1 från 2008, och är en bit ur Goldsteins The Book (fiktiv person och bok), där Partiets maktmedel förklaras ingående. För fullkomlig förståelse bör man läsa hela 1984 (man bör läsa den i alla fall, för den är väldigt bra).
Doublethink means the power of holding two contradictory beliefs in one's mind simultaneosly, and accepting both of them. The Party intellectual knows in wich direction his memories must be altered; he therefore knows that he is playing trick with reality; but by the exercise of doublethink he also satisfies that reality is not altered. The process has to be conscious, or it would bring with a feeling of falsity and hence of guilt. Doublethink lies at the very heart of Ingsoc [Newspeak för English Socialism], since the essential act of the Party is to use conscious deception while retaining the firmness of purpose that goes with complete honesty. To tell deliberate lies while genuinly believing in them, to forget any fact that has become inconvenient, and then, when it becomes necessary again, to draw it back out from oblivion for just so long as it is needed, to deny the existence of objective reality wich one denies-all this is indispensably necessary. Even in using the word doublethink it is necessary to exercise doublethink. For by using the word one admits that one is tampering with reality; by a fresh act of doublethink one erases this knowledge; and so on indefinitely, with the lie always one leap ahead of the truth. Ultimately it is by means of doublethink that the Party has been able-and may, for all we know, continue to be able for thousands of years-to arrest the course of history.
Kort sagt: man lurar sig själv att tro på något annat eftersom detta alternativ tycks bättre. Eftersom det bara är sig själv man lurar är det inget problem att medvetet trycka undan oklarheter och motsägelser för sig själv, och eftersom den värld vi upplever endast, för dig som person, existerar i ditt eget sinne, skapas en stark övertygelse. Detta är precis samma fenomen som rasism, eller som för mig när jag medvetet trycker undan en läxa jag måste göra med motivationen att jag vill spela mer TV-spel. Detta kallas även för reality-control.
Jag ska för ett tag lämna ämnet dubbeltänk, eller verklighetskontroll, som jag tänker benämna det.
Jag hade, för ca tre månader sedan, en mycket givande och intressant diskution med en f.d klasskamrat på ämnet Guds existens. Hon är troende, jag är det inte. Vi kom efter ett tag fram till att våra livsåskådningar skiljer sig mycket lite från varandra, faktum var att dom är näst intill identiska. Men med en skillnad: jag valde att definiera ordet "själ" såsom människans intelligens, vårt fantastiska psyke, som vi helt enkelt inte förstår oss på. Skulle vi förstå oss på vår egen intelligens, vad som formar våra medvetanden, det vi kallar Liv, skulle nya frågor dyka upp. Ju mer man kan, desto fler frågor blir det. Ju mer ljus en lampa kastar, desto större ser man att mörkret blir runt omkring. Detta, som jag definierade med strikt logik och vetenskap, definierade hon som Gud.
Med risk för att låta självgod sa jag då att det, tror jag, bara är ett mer barnsligt sätt att se på det hela. Detta eftersom hon valt att ersätta ett svårbegripet fakta med ett lättbegripet, som dock ignorerar de logiska regler som binder vår värld. Alla ateister runt bordet hostade då och tyckte att jag tog väldigt mycket plats åt mig själv, men hon förstod precis vad jag menade.
Vid den tidpunkten hade jag ännu inte läst Orwells bok, men när jag läst den och tänkt över den insåg jag kopplingen. Verklighetskontroll är något mänskligt, en självbevarelsedrift kanske, som våra psyken har uppfunnit för att förklara sådant som vi inte förstår oss på. Förr i tiden (och då menar jag förr i tiden som på den tiden då vetenskapen var lågt utvecklad) fanns inte dom förutsättningar som krävs för att man ska genomskåda verklighetskontrollen. Man hade inga andra förklaringar för hur världen uppstått, och då tedde sig förklaringen att en allsmäktig "gud" skapat allt logisk och bra. Därför fanns det heller inga ateister, eller i alla fall betydligt färre, på t.ex medeltiden.
"Gud" fick sedan fler och fler betydelser för människorna, eftersom man nu hittat ett centrum och en pelare att hålla fast vid för moralfrågor, politik, etik, vetenskap och logik. Ur detta formades religionerna, och dom såg annorlunda ut beroende på hur kulturen dom kom till/uppstod i såg ut. Kort sagt: beroende på hur människorna den mötte var.
"Förr i tiden" (jag ber om ursäkt för att jag tvingas använda ett så abstrakt begrepp) fanns det ett behov för ett centrum och en stöttepelare. Nu, i våra moderna dagar av vetenskap och matematik som följer logikens lagar och kan förklara saker som var oklart i äldre dagar (stjärnor, t.ex), finns inte längre något behov av en gud, och därför förlorar också religion mark (procentuellt, alltså). Detta är förstås helt teoretiskt, jag inbillar mig inte för en sekund att man bara kan skrota religion, inte med så låg utbildningskvot som världen har. Men jag hoppas att min text visar varför religion har uppstått, och varför den nu är föråldrad.
Jag vore tacksam om någon ville pröva mina teorier i en debatt om det hela, det vore ytterst intressant=)